Hej kamrater, feminister, socialister, aktivister, vänsterpartister och alla ni andra som lyssnar – glad första maj!

Klicka här för att se talet som videoklipp!<!–
@page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm }
P { margin-bottom: 0.21cm }
–>

Jag tänkte börja med att
berätta att jag firar tioårsjubileum i år. Tio år
har gått sen jag med darrande steg klev in på min första
kurs med vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster,
lärde mig om socialismen och feminismen och bestämde mig
för att det var hos vänstern jag hörde hemma. Jag var
sjutton år och jag ville förändra världen.

Under tio år har jag kämpat:
gått på möten, lärt mig en massa, träffat
nya vänner, diskuterat, delat flygblad, skrivit debattartiklar,
argumenterat, suttit i paneldebatter, målat banderoller, tränat
feministiskt självförsvar, organiserat
demonstrationer, pratat på torgmöten och på olika
sätt försökt förändra världen.

Ibland har det gått bra, ibland
har det gått sämre, men viljan att förändra –
den har alltid funnits där.

Jag har varit med om stora händelser
under dom här tio åren. Jag var till exempel med och
organiserade jättedemonstrationen i Stockholm mot USA:s krig i
Irak, jag deltog i rörelsen som vann folkomröstningen om
EMU och jag har rest till andra sidan jorden och mött aktivister
i Brasilien och Venezuela.

Men ändå, av alla stora
politiska händelser jag varit med om under dom här tio
åren, kan ändå inget mäta sig med att ha
blivit mamma till min son. Han fyllde ett år för ett tag
sedan men firar idag redan sin andra första maj.

Och sen min son föddes har
visserligen tiden att hålla torgmöten, skriva insändare
eller dela flygblad inte alltid räckt till, men anledningarna
att göra det har samtidigt känts ännu större. För
jag tittar på min son och jag tänker att jag vill ge honom
så mycket. Inte massa nya leksaker eller dyra märkeskläder
eller en trendig barnvagn – för det varken kan eller vill jag,
men jag vill ge honom något annat. Jag vill ge honom all min
kärlek och all min kunskap och modet att förändra
världen. Och jag fortsätter att vilja förändra
världen – för att ge min son en bättre plats att
leva på.

Och det är väldigt svårt
att betrakta det land och den värld vi lever i och inte fyllas
av massa vilja till förändring:

Det är till exempel ibland
billigare att ta flyget till London än att ta tåget till
min sons kusiner i Dalarna. Då är det inte svårt att
fatta att det är nånting som är väldigt fel med
prioriteringarna hos dom som bestämmer. Klimatförändringarna
är idag inte längre en teori bland andra – det är en
reell verklighet som redan skördar offer i tredje världen.
Men samtidigt som medvetenheten om miljöproblemen ökat på
senare år är insatserna långt ifrån
tillräckliga. Och visst är det jättebra att vi alla
handlar ekologisk mjölk, tar tåget istället för
bilen och sorterar våra sopor – men det räcker inte.
Ska vi verkligen åstadkomma en hållbar värld krävs
stora samhälleliga insatser för att ställa om Sverige
och världen. Vänsterpartiet har bland annat föreslagit
att kollektivtrafiken ska göras gratis, till att börja med
i två regioner i Sverige. Det är ett litet steg, och ett
förslag bland många som krävs. Men där börjar
vi – för att vi vill att det ska finnas en jord att lämna
över till våra barn och barnbarn.

Min son får växa
upp i fred och frihet. Han väcks inte av bombplan eller
skottlossning, och den dag han börjar skolan kommer inga
militära vägspärrar hindra hans väg och inga
beväpnade soldater leta igenom hans skolväska. I Palestina
är det annorlunda. I Palestina får barnen inte vara barn.
I Palestina bygger idag ockupationsmakten Israel en mur som skiljer
älskade från varandra, studenter från sina
universitet och pappor från sina barn. Den som kan betrakta den
mur som idag byggs i Palestina utan att fyllas av djupaste sorg och
vrede, den måste ha ett hjärta av sten. I år går
vänsterpartiets 1 maj-insamling till organisationen Stop the
Wall som kämpar för att stoppa denna skammens mur.
Skänk gärna pengar i vänsterpartiets insamlingsbössor
och stöd arbetet mot muren och kampen för ett fritt
Palestina.

Och i Sverige har vi fått en ny
regering. En regering som leds av det så kallade arbetarpartiet
nya Moderaterna som gick till val på att minska
utanförskapet och sänka arbetslösheten. Denna nya
regering som i valrörelsen pratade så vackert om dom
utsatta och fattiga vill nu på fullt allvar använda våra
gemensamma skattepengar för att subventionera dom
överklasspersoner som vill låta någon annan putsa
deras skor. Går det att föreställa sig nån mer
övertydlig bild av klassamhällets definitiva återkomst
än när människor tvingas försörja sig på
huk nedanför dom rikas fötter?

Nej, den regering vi fått är
långt ifrån någon arbetarregering – tvärtom
tar dom Sverige steg för steg bort från det som gjort oss
tacksamma och stolta över att få växa upp i det här
landet. Det är en tydlig klasspolitik – som ger till dom som
redan har och tar från oss andra.

Jag växte upp på femte
våningen i ett höghus i Akalla, en av Stockholms
miljonprogramsförorter. Och trots allt som sägs om dom här
områdena så hade jag en väldigt lycklig barndom. När
jag blev stor och flyttade hemifrån – hamnade jag i Tensta –
en annan av miljonprogrammets förorter. Jag trivdes bra där
också.

Men visst har förortsområdena
många problem – den arbetslöshet och det utanförskap
som Fredrik Reinfeldt så skickligt pratade om är ju på
riktigt. Men efter valet finns arbetslösheten och utanförskapet
kvar – medan Fredrik Reinfeldt verkar ha glömt bort att Tensta
någonsin existerat. Och samtidigt, när vi pratar om
Stockholmsförorter, vill jag säga att de största
problemförorterna i Stockholm dom ligger långt ifrån
där jag växte upp – inte i kilometer, men väl i
verklighet. Nordöst om stan, där Fredrik Reinfeldt och hans
kompisar bor, i villaförorter som Täby, Lidingö och
Danderyd. Där bor dom som vägrar bygga hyresrätter och
ta ansvar för bostadsbristen, dom som vägrar ta emot
flyktingar och isolerar sig med sina likar. Och visst krävs
insatser för alla som bor i Tensta – insatser mot arbetslöshet
och rasistisk diskriminering – men det krävs också
insatser i Täby. Insatser som dessutom på ett betydligt
bättre sätt än regeringens förslag skulle sänka
fastighetsskatten för dom som bor där: Bygg hyresrätter
och flyktingförläggningar bland lyxvillorna och bryt
segregationen!

Sen min son föddes har jag lämnat
förorten och hamnat i Morgongåva, i vad mina vänner i
Stockholm kallar ”hus på landet”, (fastän jag inom
parentes sagt har närmare till tåget nu än jag hade
till tunnelbanan förut). Det kan tyckas vara en stor förändring
– och det är det naturligtvis också på många
sätt. Men samtidigt finns också många likheter.

I förort likväl som i
glesbygd har den offentliga servicen försämrats, post och
bank lagts ner och man lever med känslan av att makten finns nån
annanstans.

I Morgongåva och i Akalla bor
arbetarklassen – vi som förlorar på Reinfeldtregeringens
politik.

Vi som inte har stora förmögenheter
eller dyra villor.

Vi som är beroende av att
förskolan fungerar och fortfarande varken vill eller har råd
att anlita barnflicka till våra barn – hur mycket den än
subventioneras.

Vi som har små marginaler och
oroar för oss för vad den nya a-kassan och det hårdare
trycket mot dom arbetslösa kommer innebära den dag nån
i familjen blir arbetslös. Vi som idag ställer oss frågan:
Vilka räkningar är det då vi ska låta bli att
betala?

Den frågan – och många
andra – måste formuleras om och om igen och ställas till
Fredrik Reinfeldt och hans gäng. Överallt där
människor lever som förlorar på högerpolitiken
ska vi finnas, som vänsterpartister, fackligt aktiva, föräldrar,
miljökämpar och fredsaktivister. Vi måste höja
våra röster på arbetsplatser och skolor, där vi
bor och i omklädningsrummet efter fotbollsträningen. Vi
måste finnas där och och påminna om att det går
att göra annorlunda, det går att förändra
världen.

Jag kanske var naiv när jag var
sjutton, men så cynisk att jag slutar tro på förändring,
det vill jag aldrig bli. Jag har kämpat med vänstern i tio
år nu, och jag tänker fortsätta göra det i
många, många år till.

Det är många som är
förbannade i Sverige idag, med all rätt, och jag har en
känsla av att många som inte demonstrerat på flera
år gör det idag. Men samtidigt finns alldeles för
många som fortfarande knyter näven i fickan och stannat
hemma idag.

Nu måste vi därför
tillsammans se till att alla dom människorna också gör
nåt med sin ilska och precis som jag gjorde för tio år
sen tar steget att bli aktiva i vänstern.

I min partiförening, Heby, har vi
bestämt att varje medlem ska försöka värva varsin
ny medlem till partiet under det här året. Vi får se
om vi lyckas, men jag tycker det är en bra ambition. Det behövs
naturligtvis göras mycket mer – och jag är övertygad
om att vi som står här idag tillsammans har massor av
idéer. Och ni och jag och alla andra som demonstrerat idag och
alla våra vänner och bekanta och alla andra – det är
vi och inga andra som tillsammans ska se till att sätta stopp
för högerpolitiken.

Till alla er som lyssnat idag, tack för
att ni är här. Om du inte redan är medlem i
vänsterpartiet – så känn dig väldigt
välkommen. Och till alla er som redan är medlemmar – tack
för att ni finns och och tack för att ni kämpar.
 

Och nu kamrater, fortsätter vi
förändra världen.

En tragisk konsekvens av det pågånde Irakkriget är de stora strömmarna av människor som dagligen flyr landet. Med nästan två miljoner interna flyktingar, över en miljon flyktingar i Syrien och 750 000 i Jordanien är situationen ohållbar.

<!–
@page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm }
P { margin-bottom: 0.21cm }
–>

Förra året kom 820 ensamma
flyktingbarn och ungdomar till Sverige.

Genom en lagändring sommaren 2006
fick fyra av landets kommuner – Malmö, Mölndal, Sigtuna
och Solna – ansvaret för det tillfälliga mottagandet av
ensamkommande flyktingbarn.

Avsikten var att barnen, efter högst
14 dagar, skulle slussas vidare till permanenta boenden i andra
kommuner, men bara 13 kommuner har tecknat sådana avtal, vilket
fått till följd att 250 barn idag väntar i de
tillfälliga boendena.

Barnen det handlar om kommer från
krigsdrabbade länder. De behöver individuell hjälp och
stöd enligt socialtjänstlagen, något som man inte ger
dem i tillräcklig utsträckning under tiden de väntar
på att få komma till ett stadigvarande boende någon
annanstans. Situationen är ohållbar i de
fyra ankomstkommunerna.

Vänsterpartiet i Heby kommun, i
samarbete med folkpartiet, socialdemokraterna och moderaterna, visar
stort intresse för att undersöka möjligheterna att ta
emot några av dessa barn.

Jag hoppas att många andra
kommuner visar intresse. Tillsammans har vi ett stort ansvar för
barnen.

Jag vädjar även till de
svensk-irakiska familjer som finns runt om kommunen att stödja
kommunens arbete genom att visa intresse och ge dessa barn en god
start i livet här i Sverige.

Salima Fahad

Kristdemokraterna i Heby kommun har föreslagit att kommunen ska införa ett så kallat vårdnadsbidrag, vilket innebär att en förälder ska få en summa pengar för att vara hemma med sitt barn istället för att arbeta. Vi i Vänsterpartiet är starka motståndare till vårdnadsbidraget.

Vi menar att det är en kvinnofälla som gör det svårare för kvinnor att få fotfäste på arbetsmarknaden. Enligt kristdemokraterna är det förstås upp till föräldrarna själva, men hur många män kommer i verkligheten att stanna hemma med ett bidrag på kanske 3000 kronor i månaden?

Ett annat starkt argument är att pengarna till vårdnadsbidraget måste tas någonstans ifrån. Idag ser vi skriande behov i den kommunala barnomsorgen, och att i det läget lägga pengarna på vårdnadsbidrag är en oansvarig politik.

Kommunens resurser ska inte gå till att ytterligare öka skillnaderna mellan män och kvinnor. De ska användas för att bygga ut och förbättra barnomsorgen.

Fredrik Hallor

Vi i Vänsterpartiet har tidigare varit motståndare till en flytt av Morgongåvas högstadium till Heby. I och med att elevunderlaget i kommunen minskat ytterligare har vi tvingats ändra vår ståndpunkt. I kommunfullmäktige den 27 mars ställde vi oss därför bakom beslutet att flytta Morgongåvas högstadium till Heby samt att Ramsjö skolas elever ska inrymmas på Morgongåva skola.

Pedagogiska och ekonomiska skäl
Eftersom vi tidigare i många år
kämpat emot en flytt av högstadiet, var det med tungt
hjärta vi tog det här beslutet. Vi menar dock att det finns
både pedagogiska och ekonomiska skäl att stå bakom
detta.

Vi anser att det finns flera
pedagogiska vinster, som t.ex. att det ges större möjligheter
till språkval och andra individuella val när grupperna är
större. Utbytet mellan lärarna stärks också när
man får en större personalgrupp att bolla idéer
med.

När det gäller de ekonomiska
skälen så visar skolutredningen att kommunen kan spara en
del pengar på den här förändringen. Kommunens
ekonomi är fortfarande svag och vi tycker att det är bättre
att spara pengarna på det här sättet, istället
för att tvingas minska på lärartätheten.

Varför inte småskolorna?
En invändning mot beslutet är
att det hade varit bättre att istället lägga ned någon
av kommunens småskolor. Vi menar dock att det är viktigare
att se till att de yngsta barnen har nära till skolan oavsett
var i kommunen de bor. När man uppnått högstadieålder
är det betydligt lättare att ta bussen till skolan.

Skolvägen viktigast
Den viktigaste frågan för
den närmaste framtiden är att se till att barnens skolväg
blir säker. Här måste vi tillsammans ligga på
för att få till stånd en bra lösning.

Kontakta oss!
Har du frågor, synpunkter och
funderingar? Eller har du idéer inför framtiden och tips
på vad Vänsterpartiet bör jobba för i Heby kommun? Kontakta oss gärna!

Vår mailadress är:
[email protected]
 

I Sala Allehanda (16/3) skriver Kurt R Lindgren (länsbytarpartiet) att han känner sig lugnad av moderata företrädares svar i tidningen om Heby kommuns ekonomi. Nyinflyttad i kommunen har han klivit fram som länsbytarpartiets talesman när det gäller ekonomi. Men han tycks helt bortse från att länsbytarna under de två senaste mandatperioderna varit med och styrt kommunen.

<!–
@page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm }
P { margin-bottom: 0.21cm }
–>De fyra senaste åren har varit en ekonomisk katastrof
för kommunen och lämnar efter sig ett underskott på
44 miljoner kronor. Det är väl lite övermaga att då
ifrågasätta den nuvarande kommunmajoritetens förmåga
att klara ekonomin.

Vänsterpartiet har tillsammans med
socialdemokraterna, folkpartiet och moderaterna en överenskommelse
att återställa kommunens ekonomi i balans och att sänka
skatten till 2006 års nivå under mandatperioden. Det
finns i vår långtidsplan fram till 2010.

Vi säger också att det inte
ska få påverka den kommunala servicen för våra
kommuninvånare. En förutsättning för att vi ska
lyckas är att vi kan genomföra de svåra och
besvärliga beslut som vi står inför. Det var något
som den förutvarande politiska ledningen inte orkade med.

Därför, Kurt R Lindgren, bör
du städa framför egen dörr innan du angriper andra
partiers vilja.

Leif Nilsson

Vänsterpartiet Heby
 

Nationaldemokraterna bildades av avhoppade sverigedemokrater, som tyckte att deras gamla parti blivit alltför mjäkigt. Sedan starten har de öppnat upp för ännu mer samröre med nazistiska organisationer.

Nationaldemokraterna är ett rasistiskt parti. De har dock förstått att det inte längre fungerar att prata om att vissa ”raser” är mer värda än andra. Därför bygger man istället sin ideologi på luddigt prat om ”svenskhet”, men innebörden är densamma: vissa grupper av människor används som syndabockar för samhällets problem.

Sveriges högerregering ökar klyftorna mellan människor. Försämringarna av a-kassan är tyvärr bara ett av exemplen på detta. Regeringen gynnar de allra rikaste och struntar i att massor av människor får det sämre. Det här gör att grogrunden för rasistiska och fascistiska partier växer sig starkare.

Nationaldemokraterna klär sig gärna i fårakläder för att vinna stöd för sin politik. Men det finns gott om exempel på hur det går när fascistiska partier får mer inflytande, både genom historien och i Europa idag. Trots den folkliga förklädnaden står man långt till höger på den politiska skalan. Fackföreningarna försvagas, välfärden säljs ut och skatterna sänks för överklassen. De rika och välbeställda klarar sig därmed bra. Vi i arbetarklassen, oavsett om vi är ”svenskar” eller ”invandrare”, får ta smällarna.

Fredrik Hallor
vänsterpartiet Heby 

Söndagen den 18 februari höll Vänsterpartiet Heby sitt årsmöte i Enåkers bygdegård.

Till ny styrelse för partiföreningen valdes Leif Nilsson (ordförande, omvald), Bengt Löfling (kassör, omvald) samt Fredrik Hallor (sekreterare, nyvald). Föreningens tidigare sekreterare, Maire Lautakoski, avtackades för sitt arbete.

I övrigt ägnades mötestiden åt diskussioner, bland annat om skolstrukturen i kommunen och partiföreningens fortsatta antirasistiska arbete.

Styrelsens verksamhetsberättelse för det gågna året presenterades, och medlemmarna antog en verksamhetsplan för 2007. Årsmötet avslutades med mat och dryck innan medlemmarna åkte hemåt efter en lyckad och givande eftermiddag.

I en insändare i Sala Allehanda den 9/2 försöker det rasistiska partiet Nationaldemokraterna att framställa sig som ett hyggligt alternativ i opposition till regeringen. Genom att kritisera Reinfeldts brutala högerpolitik, försöker de ge intryck av att de står på vanligt folks sida. Det är en falsk bild. Bakom masken är de ett arbetarfientligt extremhögerparti.

Klyftorna har ökat i Sverige. Vi är många som har fått känna på arbetslöshet, otrygga anställningar och mindre personal i vården. I skuggan av detta försöker rasister att vinna mark. Vad deras politik egentligen handlar om, är att utse flyktingarna till syndabockar för
samhällsproblemen. Men de länder som vägrat ta emot flyktingar har lika stora problem med arbetslöshet och brist på pengar till välfärden som andra länder.

Det som gjort Sverige till ett hårdare samhälle är en högerpolitik där man medvetet har valt att gynna storföretagens ägare. EU-anpassning och nedskärningar har gjort de rikaste ännu rikare, samtidigt som de flesta har fått mindre att säga till om. Nationaldemokraterna kritiserar inte detta i grunden. De vill inte förstärka arbetsrätten, och istället för att rusta upp välfärden vill de sänka förmögenhetsskatten. De påstår att "alla svenskar" tjänar på deras politik, men i själva verket går de överklassens ärenden.

Fredrik Hallor
vänsterpartiet Heby 

Söndagen den 4 februari anordnades ett studiemöte om antirasism för Vänsterpartiets medlemmar. Inbjuden talare var Kalle Larsson, riksdagsledamot (v).
– Vi i Vänsterpartiet har en stor utmaning i att nå ut till de människor som drabbas av arbetslöshet och andra orättvisor. På det sättet urholkar vi rasismens fotfäste. Vi måste visa att vi har ett alternativ till dagens samhällssystem, menade han.

Femton vänsterpartister samlades på söndagskvällen i Morgongåva för att lyssna på föredrag och diskutera. Kalle Larsson berättade om de svenska högerextrema och rasistiska partiernas historia, ideologi och strategi. Bakgrunden till studiemötet är att de rasistiska krafterna i kommunen vuxit sig starkare, vilket framförallt visade sig genom att Sverigedemokraterna tog ett mandat i kommunfullmäktige i valet 2006.

– Nästan oavsett vilket politiskt problem det handlar om drar rasisterna slutsatsen att det är invandrarna som ligger bakom det, och att man löser problemet genom att slänga ut dem, sade Kalle Larsson. Men problemen med arbetslöshet och ökade klyftor mellan människor beror på att vi har ett samhällssystem där några tillåts göra sig rikare på andras bekostnad, fortsatte han.

Studiemötet var en del av den studiecirkel som Vänsterpartiet Heby bedriver under våren. Efter Kalle Larssons inledande föredrag åt deltagarna middag och diskuterade vad vi vänsterpartister kan göra här i kommunen för att bekämpa rasismens framfart. Många olika åsikter framkom i diskussionerna, men vi var alla överens om att vi har en viktig roll att fylla i det antirasistiska arbetet.

– De andra politiska partierna är inte beredda att anta utmaningen att i grunden förändra samhället för att urholka rasismens fotfäste. Detta ställer vänstern inför stora utmaningar, som vi är redo att anta, sade Kalle Larsson.

Här kan du ladda ned Vänsterpartiets rapport
Nolltolerans mot rasism – Vänstern i första ledet