Okategoriserade

Nu fortsätter vi förändra världen kamrater!

Hej kamrater, feminister, socialister, aktivister, vänsterpartister och alla ni andra som lyssnar – glad första maj!

Klicka här för att se talet som videoklipp!<!–
@page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm }
P { margin-bottom: 0.21cm }
–>

Jag tänkte börja med att
berätta att jag firar tioårsjubileum i år. Tio år
har gått sen jag med darrande steg klev in på min första
kurs med vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster,
lärde mig om socialismen och feminismen och bestämde mig
för att det var hos vänstern jag hörde hemma. Jag var
sjutton år och jag ville förändra världen.

Under tio år har jag kämpat:
gått på möten, lärt mig en massa, träffat
nya vänner, diskuterat, delat flygblad, skrivit debattartiklar,
argumenterat, suttit i paneldebatter, målat banderoller, tränat
feministiskt självförsvar, organiserat
demonstrationer, pratat på torgmöten och på olika
sätt försökt förändra världen.

Ibland har det gått bra, ibland
har det gått sämre, men viljan att förändra –
den har alltid funnits där.

Jag har varit med om stora händelser
under dom här tio åren. Jag var till exempel med och
organiserade jättedemonstrationen i Stockholm mot USA:s krig i
Irak, jag deltog i rörelsen som vann folkomröstningen om
EMU och jag har rest till andra sidan jorden och mött aktivister
i Brasilien och Venezuela.

Men ändå, av alla stora
politiska händelser jag varit med om under dom här tio
åren, kan ändå inget mäta sig med att ha
blivit mamma till min son. Han fyllde ett år för ett tag
sedan men firar idag redan sin andra första maj.

Och sen min son föddes har
visserligen tiden att hålla torgmöten, skriva insändare
eller dela flygblad inte alltid räckt till, men anledningarna
att göra det har samtidigt känts ännu större. För
jag tittar på min son och jag tänker att jag vill ge honom
så mycket. Inte massa nya leksaker eller dyra märkeskläder
eller en trendig barnvagn – för det varken kan eller vill jag,
men jag vill ge honom något annat. Jag vill ge honom all min
kärlek och all min kunskap och modet att förändra
världen. Och jag fortsätter att vilja förändra
världen – för att ge min son en bättre plats att
leva på.

Och det är väldigt svårt
att betrakta det land och den värld vi lever i och inte fyllas
av massa vilja till förändring:

Det är till exempel ibland
billigare att ta flyget till London än att ta tåget till
min sons kusiner i Dalarna. Då är det inte svårt att
fatta att det är nånting som är väldigt fel med
prioriteringarna hos dom som bestämmer. Klimatförändringarna
är idag inte längre en teori bland andra – det är en
reell verklighet som redan skördar offer i tredje världen.
Men samtidigt som medvetenheten om miljöproblemen ökat på
senare år är insatserna långt ifrån
tillräckliga. Och visst är det jättebra att vi alla
handlar ekologisk mjölk, tar tåget istället för
bilen och sorterar våra sopor – men det räcker inte.
Ska vi verkligen åstadkomma en hållbar värld krävs
stora samhälleliga insatser för att ställa om Sverige
och världen. Vänsterpartiet har bland annat föreslagit
att kollektivtrafiken ska göras gratis, till att börja med
i två regioner i Sverige. Det är ett litet steg, och ett
förslag bland många som krävs. Men där börjar
vi – för att vi vill att det ska finnas en jord att lämna
över till våra barn och barnbarn.

Min son får växa
upp i fred och frihet. Han väcks inte av bombplan eller
skottlossning, och den dag han börjar skolan kommer inga
militära vägspärrar hindra hans väg och inga
beväpnade soldater leta igenom hans skolväska. I Palestina
är det annorlunda. I Palestina får barnen inte vara barn.
I Palestina bygger idag ockupationsmakten Israel en mur som skiljer
älskade från varandra, studenter från sina
universitet och pappor från sina barn. Den som kan betrakta den
mur som idag byggs i Palestina utan att fyllas av djupaste sorg och
vrede, den måste ha ett hjärta av sten. I år går
vänsterpartiets 1 maj-insamling till organisationen Stop the
Wall
som kämpar för att stoppa denna skammens mur.
Skänk gärna pengar i vänsterpartiets insamlingsbössor
och stöd arbetet mot muren och kampen för ett fritt
Palestina.

Och i Sverige har vi fått en ny
regering. En regering som leds av det så kallade arbetarpartiet
nya Moderaterna som gick till val på att minska
utanförskapet och sänka arbetslösheten. Denna nya
regering som i valrörelsen pratade så vackert om dom
utsatta och fattiga vill nu på fullt allvar använda våra
gemensamma skattepengar för att subventionera dom
överklasspersoner som vill låta någon annan putsa
deras skor. Går det att föreställa sig nån mer
övertydlig bild av klassamhällets definitiva återkomst
än när människor tvingas försörja sig på
huk nedanför dom rikas fötter?

Nej, den regering vi fått är
långt ifrån någon arbetarregering – tvärtom
tar dom Sverige steg för steg bort från det som gjort oss
tacksamma och stolta över att få växa upp i det här
landet. Det är en tydlig klasspolitik – som ger till dom som
redan har och tar från oss andra.

Jag växte upp på femte
våningen i ett höghus i Akalla, en av Stockholms
miljonprogramsförorter. Och trots allt som sägs om dom här
områdena så hade jag en väldigt lycklig barndom. När
jag blev stor och flyttade hemifrån – hamnade jag i Tensta –
en annan av miljonprogrammets förorter. Jag trivdes bra där
också.

Men visst har förortsområdena
många problem – den arbetslöshet och det utanförskap
som Fredrik Reinfeldt så skickligt pratade om är ju på
riktigt. Men efter valet finns arbetslösheten och utanförskapet
kvar – medan Fredrik Reinfeldt verkar ha glömt bort att Tensta
någonsin existerat. Och samtidigt, när vi pratar om
Stockholmsförorter, vill jag säga att de största
problemförorterna i Stockholm dom ligger långt ifrån
där jag växte upp – inte i kilometer, men väl i
verklighet. Nordöst om stan, där Fredrik Reinfeldt och hans
kompisar bor, i villaförorter som Täby, Lidingö och
Danderyd. Där bor dom som vägrar bygga hyresrätter och
ta ansvar för bostadsbristen, dom som vägrar ta emot
flyktingar och isolerar sig med sina likar. Och visst krävs
insatser för alla som bor i Tensta – insatser mot arbetslöshet
och rasistisk diskriminering – men det krävs också
insatser i Täby. Insatser som dessutom på ett betydligt
bättre sätt än regeringens förslag skulle sänka
fastighetsskatten för dom som bor där: Bygg hyresrätter
och flyktingförläggningar bland lyxvillorna och bryt
segregationen!

Sen min son föddes har jag lämnat
förorten och hamnat i Morgongåva, i vad mina vänner i
Stockholm kallar ”hus på landet”, (fastän jag inom
parentes sagt har närmare till tåget nu än jag hade
till tunnelbanan förut). Det kan tyckas vara en stor förändring
– och det är det naturligtvis också på många
sätt. Men samtidigt finns också många likheter.

I förort likväl som i
glesbygd har den offentliga servicen försämrats, post och
bank lagts ner och man lever med känslan av att makten finns nån
annanstans.

I Morgongåva och i Akalla bor
arbetarklassen – vi som förlorar på Reinfeldtregeringens
politik.

Vi som inte har stora förmögenheter
eller dyra villor.

Vi som är beroende av att
förskolan fungerar och fortfarande varken vill eller har råd
att anlita barnflicka till våra barn – hur mycket den än
subventioneras.

Vi som har små marginaler och
oroar för oss för vad den nya a-kassan och det hårdare
trycket mot dom arbetslösa kommer innebära den dag nån
i familjen blir arbetslös. Vi som idag ställer oss frågan:
Vilka räkningar är det då vi ska låta bli att
betala?

Den frågan – och många
andra – måste formuleras om och om igen och ställas till
Fredrik Reinfeldt och hans gäng. Överallt där
människor lever som förlorar på högerpolitiken
ska vi finnas, som vänsterpartister, fackligt aktiva, föräldrar,
miljökämpar och fredsaktivister. Vi måste höja
våra röster på arbetsplatser och skolor, där vi
bor och i omklädningsrummet efter fotbollsträningen. Vi
måste finnas där och och påminna om att det går
att göra annorlunda, det går att förändra
världen.

Jag kanske var naiv när jag var
sjutton, men så cynisk att jag slutar tro på förändring,
det vill jag aldrig bli. Jag har kämpat med vänstern i tio
år nu, och jag tänker fortsätta göra det i
många, många år till.

Det är många som är
förbannade i Sverige idag, med all rätt, och jag har en
känsla av att många som inte demonstrerat på flera
år gör det idag. Men samtidigt finns alldeles för
många som fortfarande knyter näven i fickan och stannat
hemma idag.

Nu måste vi därför
tillsammans se till att alla dom människorna också gör
nåt med sin ilska och precis som jag gjorde för tio år
sen tar steget att bli aktiva i vänstern.

I min partiförening, Heby, har vi
bestämt att varje medlem ska försöka värva varsin
ny medlem till partiet under det här året. Vi får se
om vi lyckas, men jag tycker det är en bra ambition. Det behövs
naturligtvis göras mycket mer – och jag är övertygad
om att vi som står här idag tillsammans har massor av
idéer. Och ni och jag och alla andra som demonstrerat idag och
alla våra vänner och bekanta och alla andra – det är
vi och inga andra som tillsammans ska se till att sätta stopp
för högerpolitiken.

Till alla er som lyssnat idag, tack för
att ni är här. Om du inte redan är medlem i
vänsterpartiet – så känn dig väldigt
välkommen. Och till alla er som redan är medlemmar – tack
för att ni finns och och tack för att ni kämpar.
 

Och nu kamrater, fortsätter vi
förändra världen.

Skriv en kommentar